Nu måste jag bara berätta vad som hände mig igår. Jag frågade Joakim lite fint var man kan ta en fin promenad på en stig i skogen. Han visade mig vart jag kunde gå och så bytte jag om, snörade på mig joggingskorna och gick ut. Jag gick en stund i byn innan jag gick bort till en bro över lite vatten och vidare in i skogen, där det går en skoterled på vintern. Efter att ha gått en bit på en stig byttes stigen mot en spång som ledde över en myr/ett träsk. Jag gick jag på spången och höll balansen i godan ro med en podcast i öronen när någonting sjukt stort plötsligt reser sig upp inte mer än tre meter till vänster om mig i ett snår. Jag stelnar till av skräck och lyckas med nöd och näppe få upp telefonen ur fickan och ringer Joakim, samtidigt som det stora mörka djuret i snåret tar några snabba steg bortåt. Över telefon med Joakim konstaterar jag att det nog var en älg och att den förhoppningsvis blev mer rädd för mig än vad jag blev för den.. Jag hör hur den börjar springa igen och den avlägsnar sig mer och mer så jag slappnar av och fortsätter gå längs spången, på något mer vingliga ben. När spången tar slut och stigen börjar igen går jag några steg och är centimetrar ifrån att sätta foten i en bamsestor björnbajshög! Hur tror ni att det kändes efter mitt lilla möte?! Inte så bra kan jag meddela. Tänk om det var en björn och inte en älg! Jag kan meddela er, gott folk, att jag skyndade mig ut ur skogen och ut på asfalten igen. Och det är möjligt att jag tar några promenader i byn innan det blir skogspromenad igen.