Träningsdagboken

Jag kan inte annat än beundra drivet tjejen som skrev de tidigare inläggen i den här bloggen hade. För trots att jag inte riktigt vill erkänna det så inser jag att jag inte är den där tjejen längre. Jag tror att jag är det, men det är något som saknas. Glöden och drivet har gått och lagt sig under ett täcke och vägrar komma ut igen. Vad hände? Jo, sambofällan hände.

 

Under resten av den där vintern 2011-2012 fortsatte jag att rasa i vikt. Och på vårkanten hade jag gått ner hela 9 kilo. Jag var så nöjd och stolt över mig själv. Allting var top notch och livet lekte. Det var då jag träffade honom. Jag var tveksam till en början men sakta men säkert tog känslorna över förnuftet och i mitten på februari blev vi ett par.

 

Jag var nöjd med mig själv, jag var mitt bästa jag. Tro det eller ej men jag lärde mig till och med att åka snowboard den vintern. En dröm jag haft sedan länge, länge. Ironin låg i det att när jag träffade min man hade jag lyckats gå ner alla de där kilona, blivit en träningsnarkoman. Medan han som tidigare varit fotbollsspelare och riktigt fit hade gått upp massor i vikt efter en knäskada. Så där stod vi i februari, jag i mitt bästa jag och han i sitt sämsta och vi fann varandra. Det var då olyckan var framme. Jag ramlade med snowboarden och vred knät. Kunde inte gå ordentligt på flera veckor, än mindre kunde jag springa. Därifrån gick det bara utför för mig, medans jag såg honom närma sig toppen. Jag flyttade till Grekland som reseledare den sommaren och det är vida känt att man inte blir smal av reseledarlivet. Kan man dessutom inte springa tack vare ett skadat knä så är det dömt att misslyckas. Mannen där hemma droppade kilo på kilo allt eftersom fotbollssäsongen kom igång och kläderna säckade på honom, medan mina kläder blev allt tightare i Grekland. Det var som om kilona smälte av honom och för att sätta sig fast i mig.

 

När jag kom hem till honom i oktober hade jag gått upp, kanske inte alla 9 kilona, men åtminstone ett gäng av dem. Så där stod jag igen ett år senare så gott som på ruta ett. Jag hade en snygg bränna och en perfekt pojkvän och en fin lägenhet. Men livet var ändå inte top notch längre. Eftersom jag flyttat till honom fanns inget gym närmare än på 6 mils avstånd så jag gjorde så gott jag kunde med hemmaträning, löpning, yoga och promenader och längdskidor. Jag kom igång med snowboarden igen så fort snön kom, men vågade inte ge allt, rädd att göra mig illa igen. Det blev fredagsmys och lördagsgodis, fika och allt för god mat utan närmare eftertanke. Jag tappade sakta bort mitt hälsomedvetna jag. Det var som om den där lilla hälsogurun jag alltid haft inom mig låg och slumrade. Det kändes ibland som om jag tappat bort mig själv där någonstans i världen. Kilona ökade sakta med säkert och nu ett år senare efter misslyckade viktnedgångsförsök och många kvällar av ångest över hur det kunde gå så här långt så står jag här i sämsta formen någonsin. Jag har gått upp de där härliga 9 kilona igen och 6 därtill. Jag är mitt livs tyngsta jag idag och nu är det verkligen dags att göra något åt det!

 

Så nu ska jag ta mig i kragen, vi har en vän som är skidskytt och hon har satt ihop ett träningsschema till min kille som jag har tänkt mig att följa till punkt och pricka den här vintern. Och vet ni, jag har till och med köpt mig ett par supersnabba längdskidor från fischer. Kan ni gissa vad målet är? Ja, just det Tjejklassikern 2015. Nu ska jag bli mitt allra bästa jag.