Diktochnovell

Han kunde inte slita blicken från den ljusa flickan som dansade barfota i gräset. Han hade känt henne länge. Sedan för alltid kändes det som ibland. Ändå kunde han inte förmå sina ögon att vila på något annat än henne den här natten i ett juniland. Hennes blonda lockar virvlade kring hennes ansikte och hennes ögon tindrade i takt med de, i jämförelse med henne, bleknande stjärnorna. Det var som hon hade förändrats, men han kunde inte säga på vilket sätt. Det strålade om henne. Han drogs till henne på ett sätt som han inte gjort på väldigt länge. Inte sedan den där första tiden, den där allra första tiden de hade tillsammans. Hon hade strålat då, och han hade inte velat annat än stråla med henne. Med tiden hade hennes sken och glans ebbat ut och de hade funnit sig själva på helt andra och helt olika vägar. Nu fanns hon plötsligt där framför honom igen, lika strålande som då. Han ställde ner flaskan han hade i handen på ett bord och tog några tappra steg över gräset mot henne. Men han hejdade sig. Var det måhända allt för sent. Skulle hans förhoppningar om ömsesidighet kanske bli lika sågade som då. Han kände sig ändå tvungen att få svar. Han vill inte låta henne gå honom förbi igen. Med till synes självsäkra steg, men med ett osäkert hjärta klev han över gräsmattan mot henne.

Hon stannade upp i sin barfotadans när hon såg hur han kom emot henne. Hans blick trängde igenom henne som vassa knivblad. Någonstans i hans ansikte skymtades tillstymmelsen av ett leende. Han stannade mitt framför henne. Fåglarna kvittrade runt omkring dem och solen gjorde en ansatts till att stiga bakom hennes rygg. Sommarnatten doftade ljuvligt och hon kunde förnimma en annan sommarnatt med honom, några år tidigare.

Han tog ett djupt andetag och öppnade munnen för att säga någonting, men hon satte pekfingret för sin mun i ett tecken som bad honom förbli tyst. Sedan tog hon hans hand och de började gå ut ur trädgården och bort längs vägen. Värmen från hennes hand i hans utsöndrade en känsla av magi. Som om fingrarna som var flätade trollband varandra. Som om deras händer hade den perfekta passformen för varandra.

"En natt som den här kan jag komma ihåg den allra första gången vi träffades. Minns du? De där två alla första kvällarna. Jag var som förtrollad av dig. När jag såg dig ikväll kom allting tillbaka. Jag blir kär i dig igen." Han tystnade och de stannade upp. Hon vände sig emot honom. "Jag slutade aldrig vara kär i dig." Han nickade "Jag vet." Hon kysste honom, fåglarna sjöng och ögonblicket doftade av syrén och daggfuktigt gräs. Sommarnatten vittnade om evighet.

Hon vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen. Lakanen låg huller om buller och täcket låg halvvägs ner på golvet. Vinden ven utanför fönstret bakom hennes rygg. Hon vände sig om och tittade ut. Det låg ett ogenomträngligt mörker över trädgården. Sängplatsen bredvid henne var tom, han låg inte där. Hon var ensam helt ensam i mörkret. Hon tittade på klockan. Halv fyra, hon hade bara sovit i knappt tre timmar, men nu var hon klarvaken och satt där ensam i sängen. Ensam, hon ville inte vara ensam längre.

Drömmen hade varit så verklig, så påtaglig, så sann. Det hade varit hon och han. De hade lekt och busat i snön, de hade myst tillsammans i soffan och hon hade somnat i hans armar. Hur kunde det vara en dröm? Det hade varit en av de lyckligaste dagarna i hennes liv och den dagen hade bara varit en dröm. Hon ville ha honom hos sig nu. Hon ville vara där han var, med honom och slippa vara ensam mer. Hon tänkte på allt de sagt till varandra i drömmen. Hon hade lyckats förklara precis hur hon kände och han hade förstått henne. De hade hört ihop. Just så som hon visste att de hörde ihop, hade de hört ihop. I drömmen hade allting varit så vackert, nu var marken utanför hennes fönster regnvåt och den pudervita snön var sedan länge bortsmält.

Hon reste sig ur sängen och klädde på sig. Hon öppnade ytterdörren och gick ut. Hon gick utan att veta vart eller varför. Det var helt tyst omkring henne, en tryckande tystnad och hennes ensamhet blev genast än mer påtaglig. Vinden blåste i hennes hår och hon drog jackan tätare om kroppen. Alla husen som kantade gatorna var mörka och såg näst intill öde ut. Hon gick långsamt och insöp den friska, kyliga luften. Hon lät fantasin föra henne långt, långt bort och hon kunde nästan känna doften av sommar, trots att det bara var knappt 5 grader varmt och det hade regnat i flera veckor.
Plötsligt stannade fötterna upp under henne. Hon såg sig omkring sedan föll hon ner på knä på den kalla, våta asfalten. Hon hade stannat på samma plats som hon stannat med honom en gång för länge sedan. Hon mindes ögonblicket, det långa ögonblicket tillsammans med honom. Hon ville vara tillbaka i den stunden. Hon ville ge honom ett annat svar än det svar han fått då. Hon ville ge honom det svar som han egentligen velat ha, men inte fått.

Det brände bakom ögonlocken och hon kände hur en tår sakta letade sig ner för hennes kind, föll från hakan och landade på hennes händer. Tåren följdes av flera tårar och flera och flera. Hon kände som ett hugg i magen och luften gick ur henne som om någon stuckit hål på en ballong inom henne. Hon kände sig tom inuti och hela hennes medvetande fylldes av saknaden efter något som hon inte visste någonting om. Något som aldrig varit hennes. Något som hon ville ha av hela sitt hjärta. Hon hörde textraderna ur Winnerbäcks låt i huvudet om och om igen. "så långt ifrån men i min ensam hemlighet, har du en plats här på kudden bredvid mig varje natt, fast du inget vet." Om och om igen. Det var ju exakt så hon kände, han hade alltid en plats bredvid henne, fastän han inte visste om det. Tårarna fortsatte rinna ohejdat. Hade han inte sett det på henne? Hade han inte sett hur hon led när han pratade med andra och inte ägnade henne någon uppmärksamhet? Hade han inte känt hennes trånande blickar i ryggen? Hade han inte sett hennes längtansfulla ögon varje gång deras blickar möttes?

Hon samlade sina tankar och reste sig upp. Hon började gå och tog till höger i t-korsningen. Hon passerade rader av mörka dystra hus där människorna låg och sov. Hon tog till vänster och i nästa korsning till höger så att hon kom ut på den lite större vägen som gick genom det slumrande samhället. Hon gick längsmed vägen en bit innan hon korsade den. Åkern på andra sidan vägen var lerig och mitt på den stod en ensam, lömsk, gammal, bortglömd lada. På andra sida åkern kunde hon se eldsken från de brinnande gravljusen på kyrkogården.

Hon satte sig ner på bänken i busshållsplatsen. På samma plats där hon en gång för länge sedan setat tillsammans med honom. Hon satt där och längtade, saknade och undrade. Hon såg ut att vänta på en buss. En buss hon visste inte skulle komma. En buss som hon visste att hon hade missat för länge sedan. En buss som hon än dock önskade skulle komma igen. Sekunderna, minuterna och timmarna flöt ihop. Lördagsmorgonen skulle snart gry och människor var på väg till sina jobb. Bilar åkte förbi och människor promenerade med sina hundar och barnvagnar. Buss efter buss åkte förbi men hon klev inte på. Solen steg sakta upp bakom skogen i öster och himlen färgades ljust rosa och smälte ihop med det blåa i en svagt violett färg.

Hon undrade hur länge hon hade setat där. Hon frös. Hon reste sig och gick hemåt. Den nya dagen som grytt mitt framför hennes ögon hade givit henne nytt hopp. "Ny dag, nya möjligheter!" tänkte hon innan hon kröp ner i sin säng, drog täcket över sig och somnade med solens strålar vilande på sitt ansikte och linblonda hår.

Regnet rann långsamt i smala strömmar nerför fönsterrutan. Utanför från skogsbrynet hördes fågelkvitter. En ensam änglalik flicka med ljusa lockar slog upp ögonen och försökte urskilja konturerna i det tysta rummet. Hennes ansikte var fårat av tårar och henne ögon var svullna och röda av gråt.

Hon slog igen ögonen på nytt och innuti huvudet hördes åter toner av ljuvliga midsommarvisor som flickor i nätta sommarklänningar sjöng. De sjöng alla de visor som sedan länge var bortsuddade ur mannaminne. Sången ökade i styrka och det ljusnade framför hennes ögon. En grönskande sommaräng uppenbarade sig framför henne. Smörblommor, midsommarblomster, hundkex, förgätmigej och många andra sorters blomster trängdes i ett hav av sprakande färger. Snart stod hon på grusvägen och såg ut över omivningen. På andra sidan ängen slog sjöns mjuka vågor upp mot stenhällarna. Hon kunde fortfarande höra de vackra visorna. Hon undrade lite nyfiket var sången kom ifrån. Solen stod mitt på himlen när hon började gå ut i det mjuka, gröna gräset. Hon följde ljudet av de tunna tonerna, hon kände sig tvingad av sin egen nyfikenhet att ta reda på var ljudet kom ifrån. Hon närmade sig vattnet. Så fick hon syn på dem, några flickor satt där på de soldränkta stenhällarna och band huvudkransar av de allra vackraste blommor. Hon stod där en lång stund och betraktade flickornas glada sång och deras nogranna handarbete. Hon kände så väl igen dem, hon visste precis vilka de var. Men flickorna kunde inte se henne. För dem var det som om hon inte existerade, hon var bara en skugga. Eller var det måhända flickorna och deras sång som var en skuggan.

Plötsligt hördes stoj och stim från skogsbrynet. En grupp pojkar kom ut ur skogen dragandes och släpandes på sly och björkkvistar till lövnning. Ett kors av två björkstammar låg på marken en bit ifrån platsen där flickorna satt. Pojkarna släpade dit björkslyn och började löva stången. Flickorna på stenhällarna började binda två störra kransar att hänga i midsommarstången. Hon satte sig ner i gräset och betraktade deras flitiga arbete som de utförde med största glädje. Hon slog igen ögonen för några sekunder och drog in den varma sommarluften djupt ner i lungorna. Hon andades ut, en kort stund senare öppnade hon ögonen igen och då var hon åter i sitt mörka dystra rum, ensam, med regnet smattrande mot rutan. Hon huttrade till då hon inte längre satt på den varma gröna sommarängen. Hon såg ner på huvudkudden bredvid sig, där vilade sju ledsna blommor. Hon kände hur ännu en tår rann ner för kinden. Varför hade allting blivit såhär? Överallt i alla rum runt omkring henne låg vännerna och sov sedan länge och någonstans där ute i natten satt en ensam pojke och såg ut över den oroliga sjön, där nattens vita dimma dansade likt älvor över vattenytan.

Hon slöt återigen ögonen och förtsatte minnas. Han var så vacker, hon såg på medan han och de andra pojkarna hjälptes åt att klä midsommarstången. Han log mot flickorna, mot den ljusa änglalika flickan som satt där och provade ut sin huvudkrans. Den ljusa flickan skrattade och sprang fram till honom. Hon sträckte på sig och drog en hand genom pojkens tjocka, mörka hår. Sedan satte hon sin krans på plats på hans huvud. De andra flickorna skrattade och någon tog fram en kamera för att föreviga ögonblicket. Den långa, mörka pojken tog den söta, ljusa flickan i sin famn och kysste henne.

Hon rös till? Var fanns han nu? Hur kunde allting bli så fel? Hur kunde hon vara så dum och gå därifrån? Hon hade aldrig ångrat något så innerligt förut. Tårarna rann nu hejdlöst utefter hennes redan våta kinder. Hon reste sig upp och gick fram till fönstret. Åt ena hållet kunde hon se sjön, den låg där svart och lömsk, som ett djupt kanske bottenlöst hål. Åt andra hållet slingrade sig den smala grusvägen bort genom skogen. Det hade slutat regna. Hon vände blicken mot himlen, där såg hon månen kritvit och fullstor. Den trängde fram mellan molnen och kastade skuggor över det slumrande landskapet. Hon slöt än en gång ögonen, sjönk ner på golvet nedanför fönstret och försökte erinra sig allt som hänt, som inte borde hänt.
 
Minnesbilderna slog emot henne från alla håll. Hon måste få ordning på dem. Vad var det som hade hänt efter att pojkarna rest den grönskande midsommarstången. Allt hon kunde urskilja i virrvarret av minnesbilder var bilden av honom. Hans mörka, täta, smått lockiga hår. Hans djupa, bruna sammetsögon och det där leendet som alltid fick henne själv att le. Raka vita tänder, mjuka läppar.

De satt tillsammans i gräset allihop. De hade brett ut en stor filt och dukat upp en midsommarbuffé som frestade smaklökarna till det yttersta. Där fanns allt ifrån potatissallad och grillad fläskfilé till jordgubbar och mousserande vin. De åt och skrattade och pratade. Hon satt bredvid honom, nära, när och njöt av varje sekund, varje ögonblick. Det hade blivit lite senare på eftermiddagen och solen stod nu ganska lågt på himlen, precis ovanför grantopparna. Man kunde tro att dess gyllene strålar tävlade om att bli först om att få möta sjöns glasklara vattenyta. Den mörka pojken reste sig upp, han tog hennes händer och drog henne intill sig. Han höll hennes hand och de började långsamt gå tillsammans ner mot sjön. De gick på stigen som slingrade sig längsmed vattnet. Hon plockade en prästkragen och plockade bort kronbladen ett efter ett. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, viskade hon för varje blad. Älskar! Du älskar mig, sa hon försynt. Han log och nickade, höll om henne hårt och kysste henne. Ja, jag älskar dig, sa han. Och hon visste att det var sant. Hon kunde se uppriktigheten i hans ögon. Han la sin arm om hennes axlar och de fortsatte långsamt gå längs den smala stigen. De kom fram till en underbar plats med klippr som sänkte sig ner i den bottenlösa sjön. Solen hade nästan gått ner helt nu, den hade försvunnit bakom skogen och lämnat efter sig en himmel färgad i rosa och violett. Borta i horisonten drog molnen ihop sig till oväder. Hon tittade på honom, såg in i hans bruna mjuka ögon. Han slog bort blicken, tittade bort mot horisonten. Han reste sig upp, tog upp en sten och kastade ut den i sjöng. Den studsade några gånger på ytan innan den slukades av det svarta vattnet. Han drog handen genom håret där han stod med blicken fäst vid den spegelblanka vattenytan. Den ljusa änglalika flickanreste sig från sin plats och gick fram till honom. Hon rörde vid hans arm och hon såg hur en tår långsamt letade sig ner för hans kind. Han torkade snabbt bort den med baksidan av handen och vände sig bort ifrån henne. vad var det för fel, varför gjorde han såhär? Hon tog tag i hans arm, drog honom intill sig och kramade honom hårt. Hon visste inte varför. Hon förstod ingenting. Det enda hon visste var att han behövde henne som allra mest just nu.

Där hon satt på golvet i sitt mörka rum, deras mörka rum, kände hon hur en våg av hopplöshet sköljde över henne. Det fanns verkligen ingenting hon kunde göra nu. Ingenitng hon sa eller gjorde nu skulle kunna ändra hans beslut. Det var inte meningen att hennes saga skulle sluta lyckligt. Hennes världsbild var rubbad. Allt som hon hade trott på, allting som de byggt upp tillsammans var som bortblåst, det fanns inte längre. Det fanns ingen framtid, han skulle försvinna bort från henne. Den mörka pojken skulle lämna den ljusa flickan ensam kvar. Han berättade för henne med gråten i halsen och tårfyllda ögon. De stod på klippan vid sjön och höll om varandra. Men hon fick nog. Hon klarade inte av att höra mer. Hon släppte taget om honom, bad honom sluta. Hon ville inte veta mer. Han ljög, det visste hon säkert. Han hade ju sagt att han för alltid skulle finnas dör för henne, de skulle alltid finnas där för varandra. Hon vände sig från honom, slet sig loss ur hans varsamma grepp. Sedan sprang hon, hon sprang så fort hennes ben kunde bära henne. Hon hörde hur han ropade hennes namn men hon var tvungen att komma därifrån. Pojken satte sig på klippan i tystnad och grävde ner ansiktet i händerna. Vad hade han gjort? Hon sprang vidare, hon sprang längs den smala ojämna stigen. Hon visste inte vart hon var på väg. Hon visste bara vad hon sprang ifrån. Hon tänkte bara att om hon sprang tillräckligt långt och tillräckligt länge så skulle all den smärta som hon kände just nu bara försvinna, den skulle gå upp i rök. Hon skulle vakna upp någonstans ur en dröm och inse att det som hänt ute på klippan inte hänt på riktigt. Plötsligt låg någonting i vägen för henne där hon sprang, en sten eller en rot. Hon föll handlöst framåt och när hon öppnade ögonen låg hon på mage på den vackra sommarängen. Hon vände sig på rygg och såg upp på den nu mörkt blå natthimlen. Fullmånen höll på att skymmas av tunga, elaka regnmoln. Hon kände hur regndropparna föll ner och landade i hennes av tårar redan våta ansikte. Hon satte sig upp på ängen och kände hur hon frös, dessutom kände hon sig sömnig. Hon reste sig upp. hon visste att det bästa var att gå hem. Gå hem till huset där alla hennes vänner fanns. Till huset där vännerna fortsatt midsommarfesten utan den mörka pojken och den ljusa flickan. De hade fortsatt festen helt oberörda av det som hänt. Hon började sakta styra stegen hemmåt. Då från någonstans långt borta eller djupt inom henne var det som om någon talade till henne. På midsommarnatten skall du plocka sju blommor av olika slag, du skall lägga dem under din hvudkudde och drömma om din tillkommande. Hon böjde sig ner och plockade en smörblomma och sedan en blåklocka. Medan hon gick där flöt hon bort i tankar. hon tänkte inte klart, tankarna virvlade runt i hennes huvud och hon kände sig yr. Plötsligt utan att ha märkt det stod hon på husets veranda genomblöt av regn och i hande höll hon sju ledsna blommor.

Hon reste sig upp från golvet i det mörka, tysta rummet. Hon ställde sig och tittade ut genom föstret. Det började ljusna. Hon tog upp hans vita tröja som låg slängd på golvet, sedan gick hon ut. Gräset var fuktigt av nattens regn. En slöja av dimma bredde ut sig över sjön. Hon gick längs grusvägen med hans tröja i famnen, hon kunde känna hans doft, känna hans närhet. Hon gick över ängen, genom skogen och ut åp klipporna där han den mörka pojken satt. Han tittade upp när han hörde hennes lätta steg mot stenen. Hon kunde se att han gråtit. Han skjorta var blöt av regnet så hon gav honom tröjan. Han tog den på sig och hon föll i hans armar. Han höll om henne hårt, som om han aldrig ville släppa taget. Aldrig igen. Solen började gå upp på andra sidan sjön och hela världen runt omkring dem lystes upp. det var som om någon lagt ett gyllene täcke över dem, över sjön och över skogen runt omkring. Han gömde sitt ansikte i hennes långa, ljusa hår. Du är min för alltid, viskade han, även om vi inte alltid är tillsammans och finns där hos varandra så kommer du alltid vara min. Allting kommer bli bra. Allting kommer att lösa sig. Jag är din för alltid, viskade hon tillbaka. Jag kommer altid vänta på dig, om jag så måste vänta till livets ände så kommer jag vänta här på dig. Med de orden vände den ljusa flcikan ansiktet mot den mörka pojken. Han log med raka, vita tänder, mjuka läppar och deras läppar möttes i en avskedets kyss.