Inte någon Aladdin
Hon tog tag i hans arm, nu hade hon bestämt sig. Vinrusig och vinglig eller ej, nu var det dags en gång för alla. "Vi går ut och röker!" Han nickade och vände sig mot de andra. "Nån som ska med?" Hon stod bakom honom och skakade vädjande på huvudet. De andra log "Gå ni." Hon gick före honom ner för trappen, samlade mod. Det var nu eller aldrig. De kom ut, tände varsin cigarett, hon tog ett bloss. Hon kände det som om hon stod på tunn is, nu fick det bära eller brista. "Jag är kär i dig." Orden flöt genom luften och försvann som om de knappt existerat. För en kort sekund tvekade hon på om hon ens hade sagt dem, men så öppnade han munnen för att svara henne. "Du är inte kär i mig." sa han med ett leende. Hon tittade förstummad på honom. "Va?" sa hon irriterad och trotsigt. "Du vill ja din Aladdin och din arabiska natt. Jag är inte direkt någon Aladdin." Han blåste ut röken ur munnen och log. Nu bubblade ilska upp inom henne. Hur kunde han vara så nonchalant? "Jag är kär i dig, och varje gång jag träffar dig blir det bara värre och värre och jag kan inte sluta tänka på dig. Och jag kan inte sluta tänka på hur det kunde ha varit och jag hatar när du inte ser mig, inte bryr dig om mig och bara pratar med henne."
Det måste ha varit åtminstone tio minusgrader ute. Snön knastrade och månen skickade vita strålar på den redan bländande vita snön. Kylan bet i hennes kinder ändå frös hon inte. Han såg att hon var upprörd. Hon ville gråta men ilskan tog överhand. "Du är inte kär i mig." sa han igen, lika lugnt och sansat som nyss. Hon ville skrika, få honom att förstå. "Du är full, vet du ens vad du pratar om?" fortsatte han. Hon gick fram och tillbaka i snön framför honom och trampade upp spår. Hon tittade upp mot stjärnorna som om hon förväntade sig att de skulle komma till hennes undsättning. "Du fattar ju inte!" utbrast hon uppgivet och vände sig emot honom. "Det här har ingenting att göra med om jag är full eller inte, hela det senaste halvåret har jag velat berätta för dig hur jag känner, men aldrig vågat." Hon började gå fram och tillbaka igen. En ensam tår av ilska, uppgivenhet och besvikelse letade sig ner för hennes kind och just som den skulle frysa till is svepte hon bort den med baksidan av handen.
Hon började korsa vad som under det djupa snötäcket var en gräsmatta och gick mot gatulampornas sken ute på vägen. Han följde efter henne, om än på ett visst avstånd. Hon ville lämna allting bakom sig. Festen, skratten, vännerna men kanske framförallt honom. Ändå var han den enda som långsamt och försiktigt följde efter henne, med fotsteg som dämpades av den mjuka snön. Hon kom ut på gatan och började gå ner för backen. Hon saktade ner an aning. Han kom ifatt henne och de gick jämsides utan att säga ett ord. Behövdes det ens i det här läget? Hon var arg och besviken. Hon hade kanske förväntat sig en annan reaktion. Han var förvånad och förundrades över hennes mod och uppriktighet. Han visste att hon inte ville ha honom där, att hon var besvärad av hans närvaro, men han ville inte lämna henne ensam.
De hade kommit ner för backen nu, de gick genom den lilla betydelselösa parken. Hela staden låg tyst, det var som om snön hade en ljuddämpande effekt och det enda som hördes var ljudet av deras fotsteg mot snön och deras andetag. Han ville ta hennes hand, hålla den i sin och visa att han fortfarande brydde sig om henne. Istället tog han upp cigarettpaketet ur fickan, tog upp en, tände den och räckte den sedan till henne. Hon tog den ur hans hand och förde den till sin mun utan att säga ett ljud. Han tog upp en ny och tände den. Sedan la han tillbaka paketet och tändaren i fickan. Han förstod vart hon var på väg. För henne hade festen tagit slut i den stunden de klev ut genom porten tillsammans. Han hade förväntat sig en kort rökpaus på tu man hand men hennes planer var större. Hon hade öppnat sitt hjärta för honom. Blottat sina innersta tankar. Nu var hon på väg till en plats där hon visste att hon kunde få vara ostörd. Där hon kunde få vara ensam. Där hon kunde komma undan alla frågande blickar när tårarna hejdlöst rann ner för hennes kinder. Där hon kunde slippa röster som sa "Jag förstår." och "Lilla gumman det kommer bli bra." Hon var på väg till en lägenhet på andra sidan centrum där hon kunde gömma sig, åtminstone till nästa morgon. Hon slängde cigaretten, han gjorde likadant. Hon såg inte på honom, hon talade inte till honom men hon kände hur hans hand trevade efter hennes och hon lät honom ta den. Hans värme omslöt hennes fingrar och hon kände en klump i halsen som pressade förrädiska tårar mot hennes ögon. Hon ville inte gråta, ville inte visa honom hur svag hon var.
De gick på vägen som ledde rakt igenom och ut ur centrum. Vägen som ledde till en rondell som i sin tur åt ena hållet ledde till hennes hem, åt andra hållet till hennes paradis och fristad och åt det sista hållet ledde rakt tillbaka till den plats där hon befann sig just nu, tillsammans med honom. Han tryckte hennes han hårdare. Han ville visa att han fanns där för henne trots att hon betvivlade det. De gick rakt förbi en korsning men tog till vänster i nästa. De kom fram till det stora mintgröna huset och gick runt det till baksidan. Till vänster om dörren satt en lampa och lyste upp den lilla planen utanför huset där bilen stod. Innanför dörren var det mörkt som en stjärnfri natt. Hon släppte hans hand och tog upp en nyckel ur fickan. Hon stack in den i låset och vred om. Hon gick in utan ett ord och släppte dörren bakom sig. Han tog den och följde efter henne upp för trappan med de olika höga trappstegen, som de båda gått uppför så många gånger förut. Hon kom upp till den översta våningen och satt nyckeln i låset på ännu en dörr. Den gick upp och hon gick in och tog av sig skor och jacka. Sedan fortsatte hon in i lägenheten och satte sig i soffan. Hon hade lämnat dörren på glänt och han drog ljudlöst igen den efter sig. Han tog av sig skor och jacka och sedan gick han samma väg som henne in till soffan. Men han stannade upp i dörröppningen och såg på henne. Hon tittade upp på honom och lät honom se hur de förrädiska tårarna nu övermannat henne och rann utmed hennes kinder. Han vände sig om och gick in i köket, fyllde upp ett glas med vatten, tog det med sig in till soffan och gav det till henne. Sedan satte han sig ner intill henne och la armen runt henne. Hon smuttade på vattnet i glaset innan hon ställde ner det på bordet framför sig. Tårarna rann fortfarande ner för hennes kinder och hon gjorde inget försök till att få dem att sluta. Hon kände hans arm runt sina axlar och lutade sig mot honom. Han pressade sina läppar mot hennes panna och hon slöt sina ögon. "Jag behöver ingen Aladdin.." viskade hon innan hon slappnade av och somnade tungt vaggad av hans lugnande andetag.
Skriven februari 2008
Copyright Frida Fredriksson
Kommentarer
Trackback
