Diktochnovell

Käraste, käraste jag ropar dig an!
Minns du hur junihimlen obeskrivligt brann?
Minns du våra sommarkyssar unde skumvit slån,
vivor, vildros, västergök och doftstråk fjärran från?

[...]

Käraste, käraste jag viskar dig till.
Möter dig en stormig höst, förbliv i hjärtat still.
Du som gav mig liv igen och tvådde världen ren.
Var du än i världen går så går du ej allen.

---

Hittad i en diktbok på församlingsgården.. minns inte vad den hette. Men den är gudomligt vacker.

Mot terassen stänkte insjöskummet.
Skymningen sänktes över bländvit strand.
Vinden dog och det blev tyst i rummet.
I ett obeskrivligt juniland
blev jag vågen
mot din vita strand.

av en godom, som jag känner,
blev min ringhet förd till detta rum.
Bröstet hävde än och pulsen bränner.
Bländad är jag, min läpp är stum.
Det var vallfart
och mysterium.

Ja, det ljud, som trängde till mitt öra,
var ditt underliga hjärtas slag.
Men det flodsystem, jag kunde höra,
är till undergång bestämt en dag.
Dunka källor,
djupa vattendrag.

---

Ur högmässan.
Skriven av Johannes Edfelt (f 1904)