Snöänglar
"jag har tänkt på en sak!" den nya dialogrutan dök upp så plötsligt att han inte ens hann reflektera över vem det var som skrev. Han slängde in blick på namnet som stod skrivet högst upp i det vänstra hörnet. Hon, vad ville hon helt plötsligt? "jasså?" han ville inte verka ivrig, även fast hennes oväntade start av en konversation gjort honom nyfiken. Han lade ner deras fönster och gick in i musikmappen för att byta låt. Var inte det här den där låten som hon tyckte så mycket om? Han kunde känna igen sig i vissa sekvensers ur den och antog att hon kunde det också. Det plingade till i högtalarna och hennes namn blinkade längst ner på skärmen. "hade det kunnat vara annorlunda mellan oss, med tanke på det som hände i somras?" Oj, det kom oväntat. Det var verkligen inte frågan ha hade väntat sig och svaret krävde viss eftertanke. Hur kommer det sig att hon tar upp det här just nu? "mm.." Hans svar blev kort, han ville att hon skulle utveckla sin fråga ytterligare. Hur menade hon, annorlunda, klart att det kunde ha varit annorlunda. Nu blinkade hennes namn igen. "jag menar, hade det kunnat bli något mer än bara det som var? jag vet att det antagligen är alldeles för sent att ändra på det nu, men jag kan inte låta bli att fundera." Vad höll hon på med, var hon tvungen att börja riva i allt det där igen? "ja antagligen kunde det ha varit annorlunda, men varför tar du upp det här nu?" Varför skulle hon hålla på att gräva i sånt här gammal groll, det spelade ju ingen roll nu i alla fall.
Hans namn blinkade längst ner på skärmen. Tonerna av deras låt ekade i hennes huvud. Hon hade satt låten på repeat och nu började den om för femte gången. Hon öppnade dialogrutan. Åh, varför hade hon inte gjort det här tidigare och hade hon varit tvungen att förstöra för sig själv den där kalla sensommarnatten i mitten av september? Hon hade ju bestämt sig för att prata med honom då, men någonting gick fel och det slutade med att han gick ensam ut genom dörren i den kalla natten och hon somnade i armarna på någon annan. "jag insåg det inte då, men när jag ser tillbaka på sommaren och alla små minnen med dig så förstår jag verkligen inte vad jag tänkte på. hur kunde jag bara låta dig gå?" Oj, nu var hon ärligare än vad hon hade tänkt vara när hon startade konversationen, men sanningen måste väl fram förr eller senare. "jag ångrar hur jag agerade då, och jag måste få veta.. var du seriös med det där du sa den där gången eller var det bara nåt du sa eftersom du var full? för var du inte seriös så kan vi lika gärna stänga ner den här konversationen nu och låtsas som hon den aldrig ägt rum."
Oj, vad skulle han svara på det där? Han måste läsa igenom det igen för att riktigt förstå vad det var hon sa. Hon tänkte sig tillbaka i tiden, på den där sommarmorgonen när solen höll på att gå upp och de inte ens gått och lagt sig ännu. Deras promenad i gryningen, han kunde känna dofterna, han kunde erinra sig hur hon stod framför honom där på vägen och log. Jovisst hade han menat det han sa, han hade menat varje ord. Men hon hade bara gett honom en kram och så hade de fortsatt gå. De hade gått tillbaka till hennes hus, till hennes rum och till slut hamnat i hennes säng. De kysstes, men han insåg att det inte var rätt. De hade varit på fest och ingen av dem hade varit riktigt nykter. Det var helt enkelt inte rätt tillfälle så han hade gått därifrån och hon hade somnat ensam. "jag menade precis det jag sa, du har varit speciell sen den första gången jag såg dig."
Sen den första gången han såg mig, tänkte hon och tittade ut på de stora snöflingorna som färgade marken vit. Hans namn blinkade till igen. "du har alltid varit speciell, men du förstod det aldrig själv." Varför hade hon inte gjort det här tidigare? Hon klandrade verkligen sig själv nu. "om jag skulle säga till dig nu, hur jag tror att jag känner för dig.. skulle du ge mig en ny chans då? Hon vände åter sin uppmärksamhet ut mot snön. Hans svar dröjde. Hon undrade vad han tänkte på. Nu såg man inte längre några spår av höst utanför fönstret, hela trädgården var dold under ett vitt mjukt täcke.
"hur tror du att du känner för mig?" Tror, vad menade hon med tror. De hade setts någon vecka tidigare och då hade han tyckt att allt var som valigt mellan dem, men hade det kanske varit annorlunda mot hur det varit tidigare under hösten. Det plingade i högtalarna igen. "jag tror att jag håller på att bli kär i dig.." Han tog fram sin telefon, bläddrade fram hennes nummer på displayen och tryckte ner knappen för att ringa sedan förde han luren till örat. En signal gick fram, två, tre och efter den fjärde signalen svarade hon. "Hej.." "vi kanske borde träffas" Undrade han försiktigt. "ja, kanske det." Hennes röst var tunn och hon lät ungefär lika nervös som han kände sig. Det var tyst i några sekunder "kan inte du komma hit i helgen?" fortsatte han sen.
Det 11 mils långa avståndet mellan dem kändes oändligt långt och helgen kändes avlägsen men hon hörde sig själv svara "jo" på hans fråga.
Solen sken och snön knastrade under hennes fötter när hon gick mot stationshuset från busshållsplatsen. Hon hade inte berättat för någon vart hon skulle åka, inte ens för sina föräldrar. Bara han och hon visste om deras planerade möte. Hon gick med bestämda steg över perrongen och klev på tåget som skulle avgå norrut några minuter senare från spår 4B. Han hade lovat att vänta på henne på stationen i sin lilla stad 1 timme och 40 minuter senare. Minuterna flög iväg och det vita landskapet utanför tågfönstret svischade förbi som en gnistrande dimma. Tåget saktade in och rullade långsamt upp vid perrongen i den lilla staden som hon besökt så många gånger förut. Men varför var allting så annorlunda nu? Genom fönstret kunde hon hur han kom gående mot tåget. Hon kände att hon rodnade och blev något förargad över sin reaktion. Hon känner ju honom, varför kände hon sig så här nu?
Hon klev ner från tåget och gick leende emot honom längsmed perrongen. När de möttes fick han en kram. "Hej!" sa hon och log. "Hej!" de gick igenom stationsbyggnaden och ut på andra sidan under tystnad. När de kom ut igen började det snöa. Stora vita flingor föll från den grå himlen. Han kände att han borde säga någonting nu. "Så, avd tycker du att vi ska göra nu?" Han såg på henne och hon log, ett busigt leende. "Jadu, vi kan ju alltid ägna dagen till att göra snöänglar!" Han skrattade till, det var onekligen lätt att umgås med henne i alla fall.
Det gick upp genom centrum i den välbekanta lilla staden och hon log mot alla igenkända ansikten. Det låg ett jullugn över det hela och alla människorna det mötte verkade glada. Överallt i fönstren lyste adventsljusstakar och adventsstjärnor och i skyltfönstren trängdes tomtar med små julgranar med glitter och röda kulor. De pratade på om allt möjligt nu skola, julen, nyår.. Hon förundrades över hur lätt det var att umgås med honom. De gick ut ur centrum förbi kyrkan och Lidl och sedan över den slitna bron som tog dem till andra sidan järnvägsspåren. De kom fram till den öppna platsen nere vid sjön där de spenderat stora delar av sin sommar tillsammans. Båda påmindes de om all den glädjen som den gångna sommaren hade bjudit på. Hon tog upp en näve snö från marken och kastade den i hans nacke. Sekunden senare vände han sig om och kastade sig över henne. De landade bredvid varandra i den mjuka snön. "Nu kan du göra dina snöänglar!" skrattade han och sen kysste han henne.
Tiden gick fort, de sprang runt i snön och lekte och busade som små barn, utan minsta aning om hur länge. Det mörknade snabbt den här årstiden och utan att de visste ordet av och fastän klockan bara var 4 på eftermiddagen så hade månen och stjärnorna redan börjat ta plats ovanför deras huvuden. Deras kläder var genomblöta av snön och de frös. Han tog hennes hand och de började gå hemåt. Väl inne i värmen i lägenheten lånade han henne ett par mjukisbyxor och en stor varm tröja. Hon bytte om och gick sedan och satte sig i soffan och huttrade. Han gick fram till sin säng och drog fram sitt stora duntäcke, gick fram till henne och hon svepte det om sig. Han gick själv och bytte om till varma, torra kläder sen gick han in i köket för att koka te och göra några varma mackor åt dem. Hon hade satt på TVn och han hörde hur hon bytte mellan kanalerna.
Hon såg hur han fipplade i köket. "Vill du ha hjälp med någonting?" "Nej, sitt du. Det ligger några filmer under TVn, du kan väl välja en?" "Visst." Hon reste sig upp ur soffan och just som hon börjat gå mot TVn öppnades ytterdörren och hans rumskompis klev in. Hon kände honom väl sen förut och hejade glatt. Han såg förvånad ut, men glad. "Vad gör du här?" frågade han överraskat. "är du på genomresa eller?" Hon log. "eeh, någonting ditåt." "Jasså, men det var ju trevligt. Blir du kvar..." Han måste ha fått en bister blick inifrån köket för han såg genast urskuldande ut och gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig. Hon tyckte att det kändes lite onödigt, men det var ändå skönt att slippa förklara sig.
Var han tvungen att komma hem nu? Kunde han inte hållit sig borta idag? Inte för att han hade vetat om att hon skulle vara där, men ändå. Han orkade inte med alla frågor. Men, men alla skulle väl få veta till slut i alla fall så det spelade väl ingen större roll. Han tog de två tekopparna och tallriken med mackor och gick in och ställde dem på soffbordet. Hon satt vid dvdspelaren i full färd med att sätta i en film. Han satte sig ner i soffan och när hon var klar kom hon och kröp ner under täcket bredvid honom. Hon log och han kysste henne. I samma stund öppnades rumskompisens dörr och han kom ut i rummet. Han flinade till men log sedan urskuldande när de båda vände sig mot honom. "Jag skulle bara hämta någonting att dricka." Han gick in i köket och tog en cola ur kylen och gick sedan tillbaka in till sig.
Han försvann lika fort som han dök upp. Hon kände hur hon rodnade och en pinsam tystnad sänkte sig över dem. Han lade armen om hennes axlar och hon lutade sitt huvud mot hans bröst, hon kunde känna hans hjärta slå. Hon kände en stark samhörighet. Hon tittade blint på TV-rutan framför dem utan att se vad som utspelade sig där. Hon ville säga något, hur hon kände och vad hon tänkte och hon ville veta hur han kände och vad han tänkte. Han var så svår att läsa. Vad ville han med det här, hur skulle det sluta. Det skrämmande avståndet mellan dem förstörde allt, de skulle inte kunna ses så ofta eftersom att det var dyrt att åka och de skulle inte kunna gå över till varandra för en spontan myskväll som den här. Det skulle bli ett förhållande över telefon och hon var rädd för att det skulle glida ifrån varandra. Vad tänkte han på. Ingen av dem hade sagt något på en lång stund nu. Hon tog sin tekopp från bordet tog en klunk och lutade sig sedan mot honom igen. Hon tyckte om honom så att det gjorde ont. Hon kände att de behövde prata, men hon hade ingen aning om vad hon skulle säga eller hur hon skulle börja.
"Du stannar väl till imorgon?" sa han. Han kände att han var tvungen att bryta tystnaden som hade hängt över dem som en dimma en lång stund nu. Hon vände sig mot honom. "Eeh.. jag tror det, om det är okej?" hon log. "Ja det hade jag räknat med." Det var näst intill en lögn, i själva verket hade han inte tänkt på det alls men nu när de satt här kändes det som en självklarhet att få somna in bredvid henne. Känna hennes värme och andas in doften av hennes hår. "Du.." Hon hade fäst sin blick vid hans. "..vad kommer att hända nu? Hur kommer det bli mellan oss?" Han hade också tänkt på det. 11 mil var en lång väg när ingen av dem hade körkort, men kunde de bara hålla ut till sommaren så skulle skolan ta slut och de var fria att göra vad de ville. Han ville inte riskera att förlora henne nu när han äntligen hade henne såhär nära. Han log mot henne. "Det löser sig, det löser sig alltid. Vi får väl se till att träffas så ofta vi bara kan."
Hon kastade sig runt halsen på honom, det var just dom orden hon ville höra. Det knackade bakom henne och så klev rumskompisen flinande in i rummet igen. "Jag tänkte att det var bäst att knacka först, man vet ju aldrig." skrattade han. De skrattade alla tre och så kom han och satte sig i soffan bredvid dem. "Vad kollar ni på?" undrade han. "Vet inte riktigt." sa hon. "Det var någon film ni hade som verkade bra, en thriller typ." "Okej. Vad ska ni hitta på ikväll da?" Då ringde hennes telefon, "mamma ringer" stod det på displayen. Hon gick in i rummet intill och svarade. "Var är du? Ska du ha mat?" frågade hennes mamma. Hon förklarade var hon var och hennes mamma lät förvånad med lugn. Hon sa att hon skulle sova kvar och komma hem nästa dag. Hennes mamma va lugn och skrattade åt sin dotters tokiga infall men sa att det var bra att hon äntligen tagit sitt förnuft till fånga, "Du har ju gått och trånat efter honom sen i somras." Hon skrattade. "Ja, jag vet." De skrattade tillsammans innan de sa hejdå och la på. Hon gick tillbaka in till killarna och satte sig ner bredvid honom i soffan igen, nära, nära.
Han la armen om henne igen. "Vad sa din mamma?" frågade han. Hon skrattade till lite "Hon skrattade åt att jag hade åkt hit bara sådär, sen sa hon typ ses imorgon." De skrattade lite sen sa hon, "Just ja, hon sa att jag skulle hälsa också." "Du får hälsa tillbaka." sa hans rumskompis och reste sig ur soffan. "Nej, nu ska jag gå iväg till festen, säkert att ni inte ska följa med?" Han tittade på henne sen tittade han upp på sin rumskompis igen och skakade på huvudet. "Nej, vi stannar här och kollar på film istället." Hans rumskompis flinade och sa, "Ja, men då får ni ha det så mysigt då." Med en blinkning tog han sin kasse från systembolaget från golvet, gick ut i hallen och tog på sig jacka och skor och så hörde de ytterdörren slå igen bakom honom. De var lämnade ensamma i lägenheten igen och skulle troligtvis vara det till enda in på småtimmarna. Hon satt där bredvid honom helt lugn och alldeles koncentrerad på filmen som de hittills knappt hade sett någonting av och inte hade en aning om vad den handlade om. Hon såg alldeles för lugn ut där hon satt tänkte han och så satte han ett finger i sidan på henne och kittlade henne. Hon skrattade och skrek hysteriskt samtidigt som hon försökte ta sig ur hans grepp. Han höll fast henne och hon försökte ge igen med samma mynt, men utan resultat. Hon tjöt av skratt och tjippade efter andan så han lossade greppet en aning och kysste henne. Hon blev still i hans armar och hon drog en hand genom hans rufsiga hår.
Hon öppnade sina ögon. Det var just det här som hon hade gått och längtat efter så länge. Att få vara nära honom. "Jag har tänkt på dig, och på oss varje dag sen i somras och hela tiden har jag velat gå tillbaka i tiden och ändra det som jag gjorde fel, allting som gick fel." Hon tittade ner på sina händer som han tagit i sina. "Jag hoppas att du förstår att jag verkligen ångrar mig, det har inte gått en dag utan att jag har ångrat mig." Han satt där framför henne helt stilla och bara log. "Det spelar ingen roll längre." sa han och kysste henne igen. Kvällen fortskred och de pratade om allt. Framtidsplaner och minnen, allt de hade gemensamt och allt de kunde komma att få gemensamt. De tog en promenad i månskenet för att köpa godis och hyra film. Snön knastrade under deras fötter och kylan bet i deras kinder, hon njöt av varje sekund, varje ögonblick. Efter åtskilliga timmar av samtal, kyssar och film satt hon i soffan lutad mot honom och slumrade till lite. De stängde av TVn och flyttade sig till sängen och han släckte lampan.
På söndagsmorgonen vaknade hon med huvudet på hans arm. Solen sken in genom fönstret. Hon älskade att vakna upp bredvid honom och hon hade helt glömt bort hur underbar den här känslan var. Hon hade vaknat upp vid hans sida flera gånger förut men den här gången var annorlunda. Hon kände att det här var början på någonting nytt. Någonting alldeles speciellt. Han hade ena armen under hennes nacke och den andra om hennes midja. Hans hud var varm och mjuk mot hennes egen. Hon tyckte om honom så att det gjorde ont. Hon vände sig mot honom och pussade honom på näsan.
Han öppnade sakta ögonen. Hon strålade mot honom som en sol i morgonljuset. "Godmorgon." viskade hon. Han log och drog henne närmare intill sig. Han älskade verkligen känslan av att vakna upp bredvid henne och att ha henne i sina armar.
Skriven november 2007.
Copyright Frida Fredriksson
Hans namn blinkade längst ner på skärmen. Tonerna av deras låt ekade i hennes huvud. Hon hade satt låten på repeat och nu började den om för femte gången. Hon öppnade dialogrutan. Åh, varför hade hon inte gjort det här tidigare och hade hon varit tvungen att förstöra för sig själv den där kalla sensommarnatten i mitten av september? Hon hade ju bestämt sig för att prata med honom då, men någonting gick fel och det slutade med att han gick ensam ut genom dörren i den kalla natten och hon somnade i armarna på någon annan. "jag insåg det inte då, men när jag ser tillbaka på sommaren och alla små minnen med dig så förstår jag verkligen inte vad jag tänkte på. hur kunde jag bara låta dig gå?" Oj, nu var hon ärligare än vad hon hade tänkt vara när hon startade konversationen, men sanningen måste väl fram förr eller senare. "jag ångrar hur jag agerade då, och jag måste få veta.. var du seriös med det där du sa den där gången eller var det bara nåt du sa eftersom du var full? för var du inte seriös så kan vi lika gärna stänga ner den här konversationen nu och låtsas som hon den aldrig ägt rum."
Oj, vad skulle han svara på det där? Han måste läsa igenom det igen för att riktigt förstå vad det var hon sa. Hon tänkte sig tillbaka i tiden, på den där sommarmorgonen när solen höll på att gå upp och de inte ens gått och lagt sig ännu. Deras promenad i gryningen, han kunde känna dofterna, han kunde erinra sig hur hon stod framför honom där på vägen och log. Jovisst hade han menat det han sa, han hade menat varje ord. Men hon hade bara gett honom en kram och så hade de fortsatt gå. De hade gått tillbaka till hennes hus, till hennes rum och till slut hamnat i hennes säng. De kysstes, men han insåg att det inte var rätt. De hade varit på fest och ingen av dem hade varit riktigt nykter. Det var helt enkelt inte rätt tillfälle så han hade gått därifrån och hon hade somnat ensam. "jag menade precis det jag sa, du har varit speciell sen den första gången jag såg dig."
Sen den första gången han såg mig, tänkte hon och tittade ut på de stora snöflingorna som färgade marken vit. Hans namn blinkade till igen. "du har alltid varit speciell, men du förstod det aldrig själv." Varför hade hon inte gjort det här tidigare? Hon klandrade verkligen sig själv nu. "om jag skulle säga till dig nu, hur jag tror att jag känner för dig.. skulle du ge mig en ny chans då? Hon vände åter sin uppmärksamhet ut mot snön. Hans svar dröjde. Hon undrade vad han tänkte på. Nu såg man inte längre några spår av höst utanför fönstret, hela trädgården var dold under ett vitt mjukt täcke.
"hur tror du att du känner för mig?" Tror, vad menade hon med tror. De hade setts någon vecka tidigare och då hade han tyckt att allt var som valigt mellan dem, men hade det kanske varit annorlunda mot hur det varit tidigare under hösten. Det plingade i högtalarna igen. "jag tror att jag håller på att bli kär i dig.." Han tog fram sin telefon, bläddrade fram hennes nummer på displayen och tryckte ner knappen för att ringa sedan förde han luren till örat. En signal gick fram, två, tre och efter den fjärde signalen svarade hon. "Hej.." "vi kanske borde träffas" Undrade han försiktigt. "ja, kanske det." Hennes röst var tunn och hon lät ungefär lika nervös som han kände sig. Det var tyst i några sekunder "kan inte du komma hit i helgen?" fortsatte han sen.
Det 11 mils långa avståndet mellan dem kändes oändligt långt och helgen kändes avlägsen men hon hörde sig själv svara "jo" på hans fråga.
Solen sken och snön knastrade under hennes fötter när hon gick mot stationshuset från busshållsplatsen. Hon hade inte berättat för någon vart hon skulle åka, inte ens för sina föräldrar. Bara han och hon visste om deras planerade möte. Hon gick med bestämda steg över perrongen och klev på tåget som skulle avgå norrut några minuter senare från spår 4B. Han hade lovat att vänta på henne på stationen i sin lilla stad 1 timme och 40 minuter senare. Minuterna flög iväg och det vita landskapet utanför tågfönstret svischade förbi som en gnistrande dimma. Tåget saktade in och rullade långsamt upp vid perrongen i den lilla staden som hon besökt så många gånger förut. Men varför var allting så annorlunda nu? Genom fönstret kunde hon hur han kom gående mot tåget. Hon kände att hon rodnade och blev något förargad över sin reaktion. Hon känner ju honom, varför kände hon sig så här nu?
Hon klev ner från tåget och gick leende emot honom längsmed perrongen. När de möttes fick han en kram. "Hej!" sa hon och log. "Hej!" de gick igenom stationsbyggnaden och ut på andra sidan under tystnad. När de kom ut igen började det snöa. Stora vita flingor föll från den grå himlen. Han kände att han borde säga någonting nu. "Så, avd tycker du att vi ska göra nu?" Han såg på henne och hon log, ett busigt leende. "Jadu, vi kan ju alltid ägna dagen till att göra snöänglar!" Han skrattade till, det var onekligen lätt att umgås med henne i alla fall.
Det gick upp genom centrum i den välbekanta lilla staden och hon log mot alla igenkända ansikten. Det låg ett jullugn över det hela och alla människorna det mötte verkade glada. Överallt i fönstren lyste adventsljusstakar och adventsstjärnor och i skyltfönstren trängdes tomtar med små julgranar med glitter och röda kulor. De pratade på om allt möjligt nu skola, julen, nyår.. Hon förundrades över hur lätt det var att umgås med honom. De gick ut ur centrum förbi kyrkan och Lidl och sedan över den slitna bron som tog dem till andra sidan järnvägsspåren. De kom fram till den öppna platsen nere vid sjön där de spenderat stora delar av sin sommar tillsammans. Båda påmindes de om all den glädjen som den gångna sommaren hade bjudit på. Hon tog upp en näve snö från marken och kastade den i hans nacke. Sekunden senare vände han sig om och kastade sig över henne. De landade bredvid varandra i den mjuka snön. "Nu kan du göra dina snöänglar!" skrattade han och sen kysste han henne.
Tiden gick fort, de sprang runt i snön och lekte och busade som små barn, utan minsta aning om hur länge. Det mörknade snabbt den här årstiden och utan att de visste ordet av och fastän klockan bara var 4 på eftermiddagen så hade månen och stjärnorna redan börjat ta plats ovanför deras huvuden. Deras kläder var genomblöta av snön och de frös. Han tog hennes hand och de började gå hemåt. Väl inne i värmen i lägenheten lånade han henne ett par mjukisbyxor och en stor varm tröja. Hon bytte om och gick sedan och satte sig i soffan och huttrade. Han gick fram till sin säng och drog fram sitt stora duntäcke, gick fram till henne och hon svepte det om sig. Han gick själv och bytte om till varma, torra kläder sen gick han in i köket för att koka te och göra några varma mackor åt dem. Hon hade satt på TVn och han hörde hur hon bytte mellan kanalerna.
Hon såg hur han fipplade i köket. "Vill du ha hjälp med någonting?" "Nej, sitt du. Det ligger några filmer under TVn, du kan väl välja en?" "Visst." Hon reste sig upp ur soffan och just som hon börjat gå mot TVn öppnades ytterdörren och hans rumskompis klev in. Hon kände honom väl sen förut och hejade glatt. Han såg förvånad ut, men glad. "Vad gör du här?" frågade han överraskat. "är du på genomresa eller?" Hon log. "eeh, någonting ditåt." "Jasså, men det var ju trevligt. Blir du kvar..." Han måste ha fått en bister blick inifrån köket för han såg genast urskuldande ut och gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig. Hon tyckte att det kändes lite onödigt, men det var ändå skönt att slippa förklara sig.
Var han tvungen att komma hem nu? Kunde han inte hållit sig borta idag? Inte för att han hade vetat om att hon skulle vara där, men ändå. Han orkade inte med alla frågor. Men, men alla skulle väl få veta till slut i alla fall så det spelade väl ingen större roll. Han tog de två tekopparna och tallriken med mackor och gick in och ställde dem på soffbordet. Hon satt vid dvdspelaren i full färd med att sätta i en film. Han satte sig ner i soffan och när hon var klar kom hon och kröp ner under täcket bredvid honom. Hon log och han kysste henne. I samma stund öppnades rumskompisens dörr och han kom ut i rummet. Han flinade till men log sedan urskuldande när de båda vände sig mot honom. "Jag skulle bara hämta någonting att dricka." Han gick in i köket och tog en cola ur kylen och gick sedan tillbaka in till sig.
Han försvann lika fort som han dök upp. Hon kände hur hon rodnade och en pinsam tystnad sänkte sig över dem. Han lade armen om hennes axlar och hon lutade sitt huvud mot hans bröst, hon kunde känna hans hjärta slå. Hon kände en stark samhörighet. Hon tittade blint på TV-rutan framför dem utan att se vad som utspelade sig där. Hon ville säga något, hur hon kände och vad hon tänkte och hon ville veta hur han kände och vad han tänkte. Han var så svår att läsa. Vad ville han med det här, hur skulle det sluta. Det skrämmande avståndet mellan dem förstörde allt, de skulle inte kunna ses så ofta eftersom att det var dyrt att åka och de skulle inte kunna gå över till varandra för en spontan myskväll som den här. Det skulle bli ett förhållande över telefon och hon var rädd för att det skulle glida ifrån varandra. Vad tänkte han på. Ingen av dem hade sagt något på en lång stund nu. Hon tog sin tekopp från bordet tog en klunk och lutade sig sedan mot honom igen. Hon tyckte om honom så att det gjorde ont. Hon kände att de behövde prata, men hon hade ingen aning om vad hon skulle säga eller hur hon skulle börja.
"Du stannar väl till imorgon?" sa han. Han kände att han var tvungen att bryta tystnaden som hade hängt över dem som en dimma en lång stund nu. Hon vände sig mot honom. "Eeh.. jag tror det, om det är okej?" hon log. "Ja det hade jag räknat med." Det var näst intill en lögn, i själva verket hade han inte tänkt på det alls men nu när de satt här kändes det som en självklarhet att få somna in bredvid henne. Känna hennes värme och andas in doften av hennes hår. "Du.." Hon hade fäst sin blick vid hans. "..vad kommer att hända nu? Hur kommer det bli mellan oss?" Han hade också tänkt på det. 11 mil var en lång väg när ingen av dem hade körkort, men kunde de bara hålla ut till sommaren så skulle skolan ta slut och de var fria att göra vad de ville. Han ville inte riskera att förlora henne nu när han äntligen hade henne såhär nära. Han log mot henne. "Det löser sig, det löser sig alltid. Vi får väl se till att träffas så ofta vi bara kan."
Hon kastade sig runt halsen på honom, det var just dom orden hon ville höra. Det knackade bakom henne och så klev rumskompisen flinande in i rummet igen. "Jag tänkte att det var bäst att knacka först, man vet ju aldrig." skrattade han. De skrattade alla tre och så kom han och satte sig i soffan bredvid dem. "Vad kollar ni på?" undrade han. "Vet inte riktigt." sa hon. "Det var någon film ni hade som verkade bra, en thriller typ." "Okej. Vad ska ni hitta på ikväll da?" Då ringde hennes telefon, "mamma ringer" stod det på displayen. Hon gick in i rummet intill och svarade. "Var är du? Ska du ha mat?" frågade hennes mamma. Hon förklarade var hon var och hennes mamma lät förvånad med lugn. Hon sa att hon skulle sova kvar och komma hem nästa dag. Hennes mamma va lugn och skrattade åt sin dotters tokiga infall men sa att det var bra att hon äntligen tagit sitt förnuft till fånga, "Du har ju gått och trånat efter honom sen i somras." Hon skrattade. "Ja, jag vet." De skrattade tillsammans innan de sa hejdå och la på. Hon gick tillbaka in till killarna och satte sig ner bredvid honom i soffan igen, nära, nära.
Han la armen om henne igen. "Vad sa din mamma?" frågade han. Hon skrattade till lite "Hon skrattade åt att jag hade åkt hit bara sådär, sen sa hon typ ses imorgon." De skrattade lite sen sa hon, "Just ja, hon sa att jag skulle hälsa också." "Du får hälsa tillbaka." sa hans rumskompis och reste sig ur soffan. "Nej, nu ska jag gå iväg till festen, säkert att ni inte ska följa med?" Han tittade på henne sen tittade han upp på sin rumskompis igen och skakade på huvudet. "Nej, vi stannar här och kollar på film istället." Hans rumskompis flinade och sa, "Ja, men då får ni ha det så mysigt då." Med en blinkning tog han sin kasse från systembolaget från golvet, gick ut i hallen och tog på sig jacka och skor och så hörde de ytterdörren slå igen bakom honom. De var lämnade ensamma i lägenheten igen och skulle troligtvis vara det till enda in på småtimmarna. Hon satt där bredvid honom helt lugn och alldeles koncentrerad på filmen som de hittills knappt hade sett någonting av och inte hade en aning om vad den handlade om. Hon såg alldeles för lugn ut där hon satt tänkte han och så satte han ett finger i sidan på henne och kittlade henne. Hon skrattade och skrek hysteriskt samtidigt som hon försökte ta sig ur hans grepp. Han höll fast henne och hon försökte ge igen med samma mynt, men utan resultat. Hon tjöt av skratt och tjippade efter andan så han lossade greppet en aning och kysste henne. Hon blev still i hans armar och hon drog en hand genom hans rufsiga hår.
Hon öppnade sina ögon. Det var just det här som hon hade gått och längtat efter så länge. Att få vara nära honom. "Jag har tänkt på dig, och på oss varje dag sen i somras och hela tiden har jag velat gå tillbaka i tiden och ändra det som jag gjorde fel, allting som gick fel." Hon tittade ner på sina händer som han tagit i sina. "Jag hoppas att du förstår att jag verkligen ångrar mig, det har inte gått en dag utan att jag har ångrat mig." Han satt där framför henne helt stilla och bara log. "Det spelar ingen roll längre." sa han och kysste henne igen. Kvällen fortskred och de pratade om allt. Framtidsplaner och minnen, allt de hade gemensamt och allt de kunde komma att få gemensamt. De tog en promenad i månskenet för att köpa godis och hyra film. Snön knastrade under deras fötter och kylan bet i deras kinder, hon njöt av varje sekund, varje ögonblick. Efter åtskilliga timmar av samtal, kyssar och film satt hon i soffan lutad mot honom och slumrade till lite. De stängde av TVn och flyttade sig till sängen och han släckte lampan.
På söndagsmorgonen vaknade hon med huvudet på hans arm. Solen sken in genom fönstret. Hon älskade att vakna upp bredvid honom och hon hade helt glömt bort hur underbar den här känslan var. Hon hade vaknat upp vid hans sida flera gånger förut men den här gången var annorlunda. Hon kände att det här var början på någonting nytt. Någonting alldeles speciellt. Han hade ena armen under hennes nacke och den andra om hennes midja. Hans hud var varm och mjuk mot hennes egen. Hon tyckte om honom så att det gjorde ont. Hon vände sig mot honom och pussade honom på näsan.
Han öppnade sakta ögonen. Hon strålade mot honom som en sol i morgonljuset. "Godmorgon." viskade hon. Han log och drog henne närmare intill sig. Han älskade verkligen känslan av att vakna upp bredvid henne och att ha henne i sina armar.
Skriven november 2007.
Copyright Frida Fredriksson
Kommentarer
Trackback
