Diktochnovell

Mot terassen stänkte insjöskummet.
Skymningen sänktes över bländvit strand.
Vinden dog och det blev tyst i rummet.
I ett obeskrivligt juniland
blev jag vågen
mot din vita strand.

av en godom, som jag känner,
blev min ringhet förd till detta rum.
Bröstet hävde än och pulsen bränner.
Bländad är jag, min läpp är stum.
Det var vallfart
och mysterium.

Ja, det ljud, som trängde till mitt öra,
var ditt underliga hjärtas slag.
Men det flodsystem, jag kunde höra,
är till undergång bestämt en dag.
Dunka källor,
djupa vattendrag.

---

Ur högmässan.
Skriven av Johannes Edfelt (f 1904)