Diktochnovell

Käraste, käraste jag ropar dig an!
Minns du hur junihimlen obeskrivligt brann?
Minns du våra sommarkyssar unde skumvit slån,
vivor, vildros, västergök och doftstråk fjärran från?

[...]

Käraste, käraste jag viskar dig till.
Möter dig en stormig höst, förbliv i hjärtat still.
Du som gav mig liv igen och tvådde världen ren.
Var du än i världen går så går du ej allen.

---

Hittad i en diktbok på församlingsgården.. minns inte vad den hette. Men den är gudomligt vacker.